Blir nästan tårögd..
"DO kräver skadestånd till en pappa
Stockholm. De frånskilda föräldrarna delar vårdnaden av sin autistiske son. Men Försäkringskassan betalar bara vårdbidrag till mamman. Nu drar diskrimineringsombudsmannen (DO) kassan inför Stockholms tingsrätt och kräver 100 000 i skadestånd till pappan för indirekt könsdiskriminering. Varannan vecka bor pojken hos mamman och varannan hos pappan, skriver Svenska Dagbladets nätupplaga. Men eftersom pojken är folkbokförd hos mamman får bara hon vårdbidraget, ett regelverk som generellt missgynnar pappor och som DO vill se över. Försäkringskassan anser sig ha stöd i sitt agerande från en tidigare prövning i Regeringsrätten."
Wow... Bara det faktum att en farsa får en aningens lite gehör är banne mig enormt!
Vi vet ju alla att det är så himla synd om mammorna, särskilt alla dessa stackars ensamstående mammor som likt martyrer sägs ge upp allt för sina barn, och har det så otroligt svårt med allt från ekonomi till förståelse...
Nja, det där är liksom inte sanningen enligt mina egna erfarenheter.
Jag känner en mamma som enbart i allehanda bidrag håvar in 12 500:-/månaden, plus lön och/eller a-kassa. Sköttes ekonomin så skulle det gå mer än runt, fast det är ju viktigt att barnen har ny mobil, laptop och kläderna de själva får välja fritt vad som ska gälla.
Resor är ju också ett måste, för det går ju inte att ha ett liv annars..
Jo, jag är aningen bitter.
Har man som jag varit en pappa som tragglat igenom en herrans massa instanser för att få rätsida på barnen och dess välmående samt umgänge med dem, men mötts med total nochalans och komplett inkompetens hela tiden, så blir det liksom en bieffekt att man är bitter..
Visste du om att av tio fall som går till rätten gällande vårdnad/boende, så är det mamman som "vinner" nio av de gångerna?
Mao så är farsorna, enligt våra rättsliga instanser, ofantligt mycket sämre som förälder än mammorna.
Helvete heller att det är så!
Skräckexemplen är på tok för många, mitt eget inkluderat, att man dömer till mammans fördel "bara för att det är självklart mamman är bäst.."
En chans på tio är det alltså att du som pappa får enligt vad du tycker är bäst för dina barn, men skulle du ha det minsta lilla pyttesak som belastar dig så är troligen chansen en på tusen.
Jag föll i rätten på att jag var sträng...
Inte för sträng, eller att jag hade knepiga, sadistiska regler eller så. Nej, jag ville ha regler som de fem barn som då fanns i min familj skulle följa.
Hemska terrorregler som att ta ner sin egen tvätt, plocka ur diskmaskinen, städa sina rum, lägga sig senast 20.30.. Farliga regler, eller hur?
Nu var mamman bättre, eftersom barnen hade mer fritt, och kunde själva vara med och bestämma sina åtaganden.
Jo tjenare, någon som inte håller med om att barn i regel är ganska egoistiska?
Hur deras självbild och syn på omvärlden blev med en uppfostran som inte innehåller ens basen av att kunna fungera och interagera med andra människor får jag reda upp nu, sju år efteråt...
Försäkringskassan visar ju sitt extremt fula tryne gåterigen genom att anse att det är rätt att bara mamman i detta fallet ska ha ersättning, trots att barnet bor lika mycket hos pappan.
Logik, sunt förnuft och rättvisa är ord som är undantagna från Förskräckningskassans interna kursprogram kan jag lova.
För mig ansåg de att det är självklart att jag ska betala underhåll till mamman för ett barn som flyttat till mig igen. Folkbokföringen var ju nämligen inte klar (vilket berodde på att mamman förhalade det i nästan tre månader). Intyg om att grabben gick i skola 100 mil från mamman var inte skäl nog...
Att gå på knäna ekonomiskt iom dessa idiotiska regler var "tyvärr inget de kunde hjälpa mig med". Överklaga kunde jag göra såklart, fast det var ju detta med att den handläggningstiden var som minst sex månader. De vet hur de ska mala ner folks ork och kämpaglöd iaf.
Att jag ska betala underhåll till mamman för en dotter som inte bott hos sin mor på tre månader, var också helt i sin ordning. Mamman kunde ju fortfarande ha utgifter för tjejen..
Nu är ju mammor som så ett fredat område, pratar man illa om dem så är man ett ordentligt svin till mansgris. Vi män har ju förtryckt våra kvinnor i alla tider, så vi ska liksom inte klaga.
Visst är det smart att straffa pappor och barn för det som våra förfäder gjorde.
Det är ju väldigt sunt och bra för alla parter, eller hur?...
Pappor är också föräldrar, och oftast förbannat bra på det med.
Det är en skandal i stora mått att detta motarbetas så hårt från samhällets sida.
Vad är de rädda för egentligen???
Vi lever i ett extremt ojämlikt och odemokratiskt samhälle. Men vi måste få bort schablonbilden att det alltid är männen som står för förtrycket. Kvinnor i synnerhet vägrar kategoriskt att granska sig själva och sättet de uppfostrar sina barn på. Kvinnor knyter ofta sönerna så hårt till sig att sönerna slutar som totalt dysfunktionella "paket". Detta är faktiskt ett jätteproblem i samhället och det är hög tid att vi börjar diskutera situationen.
SvaraRaderaVisst måste det diskuteras, för att mammor per automatik skulle vara en så ofantligt bättre förälder än pappan köper jag aldrig.
SvaraRaderaMen systemet har brutit ner otroligt många pappor, som helt enkelt inte orkar kämpa mot socialen, familjerätt, tingsrätt och mamman.
Många backar undan, just för barnens skull. Men när det sker, så blir effekten att de får epitetet att de inte bryr sig eller är frånvarande eller något annat lika idiotiskt.
Snacka om att välja mellan pest eller pest. Kämpa för barnen och riskera deras psykiska hälsa i "kampen", eller backa undan så de får mer lugn och ro och riskera få stämpeln frånvarande pappa?
Det är väl bäst att komma med en disclaimer och säga att det självklart finns rötägg bland farsorna också.
Men aldrig att det skulle vara 9 av 10 pappor...
Känner igen delar av dina erfarenheter, trots att jag är mamma! Mina barns far lyckades med att dupera alldeles får många. Det kom till ett lägae när rätten skulle avgöra var barnen skulle bo. Det blev hos fadern - han har mer pengar än vad jag har. Ekonomisk trygghet framför emotionell var motiveringen...
SvaraRaderaDet är inte förälderns kön som ska avgöra var barnen ska bo - det är var barnen får det bäst. Jag fick dessutom på halsen för att jag arbetade för mycket då. Jag åkte åtta och var hemma fem - jag prioriterade inte mitt barn! Så kan det se ut. I min önskevärld behandlas mammor och pappor lika och bedöms efter samma måttstockar.
Tack för att det finns sådana som fortfarande orkar kämpa - jag har snart gett upp!
Anonym: Så är det i dagens samhälle, att pengar väger tyngre än trygghet och kärlek. Vansinnigt..
SvaraRaderaSjälvklart är det alltid barnens bästa som ska vara det man ämnar arbeta efter, men det gör man inte.
FN's Barnkonvention som är så bra i text, och som man säger skall anammas, följs inte det minsta. I Norge är den lag, här bara ett taffligt och ofta ej följd rekommendation.
Jag finner energi av att kämpa mot dessa empatilösa myndigheter och inkompetenta personer. Går gärna snabbt till chefer för att påtala bristerna hos någon pappskalle jag träffat på, och vägrar kuva mig för en hotfull myndighetsröst.
Jag är troligen en av de som de ogillar skarpt, för de kan inte hota mig med ett skvatt för att få mig in i ledet igen..
Kanske du också kan finna kraft i att stå på dig, men jag vet även att det kan ta otroligt med kraft att gå på motgångar.
Stå på dig, var dig själv och tro på att dina barn kommer "vakna". När de blir större så kommer de värdesätta din ståndpunkt och att du är ärlig, och det är stor chans att de sas kommer tillbaka och ger dig mer förtroende och kärlek..