Ensam. Igen.

Ibland är livet härligt och fridfullt, ibland är det mer svart.
Övergångarna från det härliga till det svarta kan smyga sig på, eller drabba med full kraft direkt...

I slutet av Oktober 2008 så åkte jag äntligen och hämtade min elvaåriga son, som då ville flytta hem till mig.
Hans mor hade under påsklovet -08 tagit sitt pick å pack, och våra gemensamma barn, och flyttat nästan 100 mil från mig. Bodde tidigare 1 mil bort.
Hela den soppan är otrolig, med allt från flata och inkompetenta sociala tjänstemän till ett groteskt beteende från barnens mor.
Jag motsatte mig flytten så gott jag kunde, men genom att vara pappa så har man inte mycket till rättigheter. Det har jag blivit drabbad av flera gånger...
Det var den mycket korta versionen, jag har skrivit om början av det hela här, samt den påföljande "processen" här, här och här om någon vill kolla.

Under julen som var så var grabben tillsammans med sin mor i närheten av mig, vilket jag såklart inte hade något emot. Grabben ville såklart träffa sin mor som han inte sett på två månader.
Jag sa även ok till att han skulle få spendera jullovet med henne, hemma hos henne..

Nu är det så att jag känner ju till hans mor, och vet vad hon är kapabel till, så jag hade mina onda aningar.
T.ex. när grabben hade flyttat till mig, så var det flera gånger varje dag som hon ringde eller skickade sms till honom. Hände flera gånger att hans mobil plingade vid 22.30-23.00 (23.55 vid ett tillfälle), och han vaknade. Eftersom det var skoldag dagen efter, så sov han ju...

Han var dessutom nedstämd, men ville inte prata om det. Jag tolkade det då som att han hade mycket i huvudet iom flytten, återkomsten till klassen å kompisar mm..
Tills en dag, när han sitter och gråter en sån där förtvivlad gråt, inne på sitt rum.
Då kommer det fram.
Han tycker det är jättejobbigt att hans mamma hela tiden tjatar på honom att han ska flytta "hem" igen...
Då hade denna psykiska terror hållt på dagligen, ibland flera gånger per dag, i två veckor.
Han var i detta skede alldeles slut mentalt, vilket inte är konstigt när hans egen mor ständigt utsätter honom för denna stora psykiska press.
Jag tyckte att det var illa nog att hon höll på att störa honom sent på kvällarna, men detta fick mig att bli rejält förbannad.
Meddelade mamman att om inte denna press, och de sena samtalen/sms:en, omedelbart upphör så har jag inget annat val än att koppla in de sociala myndigheterna...
Faktiskt så slutade det, vad grabben sa iaf.
Men mamman vinklade det till att hon inte fick ringa till honom alls, för då skulle jag skicka socialen på henne.
Vis av erfarenheten, så hade jag kvar det mejl jag skickat (mamman har hemligt nummer som jag ej får veta) och kunde visa honom....

Datumet för när jag ska hämta grabben närmar sig, den sjätte Januari var det sagt.
Pratar med honom några dagar innan, och det låter bra...
Men, den dagen innan jag ska åka så berättar han att vill stanna kvar hos mamm, flytta tillbaka.
Orsaken är att "han kan uppfylla sina intressen" bättre hos sin mor. Han använder inte såna ord i vanliga fall, men hans mor gör det...
Dessutom så har/får han mer saker hos mamma.
Bland annat så säljer hon inte hans cross, nu när han flyttar dit igen..

Där står jag nu..
Mamman har använt tiden flitigt med honom med att både öppet och förtäckt övertala honom att inte komma tillbaka till mig, och han har till slut kapitulerat.
Han pallar väl inte mer helt enkelt...
Jag kommer aldrig sjunka till den låga nivå så jag använder psykisk press tillsammans med mutor för att få honom att ändra sig. Det skulle ju verkligen göra livet till ett helvete för honom, och hans mor skyr inga medel för att "värna om sitt".
En sorglig del i det hela är att det inte är pojken som hon kämpar för, utan det handlar om pengar...
De två barnbidragen som skulle ha tillfallit pojken genom mig för november och december snodde hon rakt av, genom att helt enkelt förhala processen med Försäkringskassan och inte svara på de skrivelser som gjordes.
Dessutom så försökte hon få underhåll för pojken för dessa två månader, genom en ansökan som hon lämnade in efter att han flyttat!
För henne handlar det om nästan 2 400:- in per månad, plus eventuella bostadsbidrag.
Pengar är den främsta orsaken till att hon utsätter sin egen son för denna behandling, hur hemskt det än låter..

Nu är jag inte kvalificerad att göra en giltig bedömning som håller medicinskt eller så, men jag kan iaf säga att går man på vad Wikipedia säger om Narcissistisk personlighetsstörning, så passar hon in på samtliga de nio punkterna som står där, på vissa mer än de andra men dock finns alla dragen att se hos henne:
1: Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga uppnåelser).
2: Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3: Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4: Kräver stor beundran.
5: Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6: Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7: Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8: Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9: Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Sen visar hon även upp alla symptom för Antisocial personlighetsstörning:
1: Misslyckande med att följa sociala normer med respekt för lagliga beteenden indikerat av upprepade handlingar som legat till grund för arrestering.
2: Falskhet, indikerat av upprepade lögner, användande av alias eller att ha lurat andra för egen personlig vinnings skull.
3: Impulsivitet eller misslyckande med att planera i förväg.
4: Irritabilitet och aggressivitet indikerat av upprepade slagsmål eller överfall.
5: Vårdslöshet och bristande respekt inför egen och/eller andras säkerhet.
6: Ihärdig vårdslöshet indikerat av upprepade misslyckanden i att ha koncist arbete.
7: Brist på samvete indikerat av bortrationalisering eller oberördhet av att man behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

Ni kan ju ana hur lätt det är att föra ett ratiuonellt och logiskt samtal med en sådan person, eller komma överens om något som innebär inskränkningar i vad hon vill...
Nu är jag i färd med att åter ta kontakt med de sociala myndigheterna så de får göra sitt jobb, nu i hennes nuvarande hemkommun.
De som jag har i min egen kommun, de kommer jag att troligen anmäla till gällande instans, om det blir socialstyrelsen eller polisen får jag se... Deras inkompetens ligger också till grund för att det har gått så långt det gjort, och det kan och ska de inte komma undan med så lätt.

Jag lär skriva om hur det går här, men bränd av tidigare drabbningar så har jag ingen större tilltro på att exempelvis mamman måste genomgå någon form av undersökning eller liknande..
Dessutom så kommer hon att göra allt för att försämra min relation med barnen, men jag kan inte bara låta henne förstöra dom mera....

Jag jobbar vidare för att få det fridfullt och härligt igen, och att göra det jag länge känt vara nödvändigt är ett steg i rätt rikting för mig, men främst för mina barn....