2009-01-12

Ensam. Igen.

Ibland är livet härligt och fridfullt, ibland är det mer svart.
Övergångarna från det härliga till det svarta kan smyga sig på, eller drabba med full kraft direkt...

I slutet av Oktober 2008 så åkte jag äntligen och hämtade min elvaåriga son, som då ville flytta hem till mig.
Hans mor hade under påsklovet -08 tagit sitt pick å pack, och våra gemensamma barn, och flyttat nästan 100 mil från mig. Bodde tidigare 1 mil bort.
Hela den soppan är otrolig, med allt från flata och inkompetenta sociala tjänstemän till ett groteskt beteende från barnens mor.
Jag motsatte mig flytten så gott jag kunde, men genom att vara pappa så har man inte mycket till rättigheter. Det har jag blivit drabbad av flera gånger...
Det var den mycket korta versionen, jag har skrivit om början av det hela här, samt den påföljande "processen" här, här och här om någon vill kolla.

Under julen som var så var grabben tillsammans med sin mor i närheten av mig, vilket jag såklart inte hade något emot. Grabben ville såklart träffa sin mor som han inte sett på två månader.
Jag sa även ok till att han skulle få spendera jullovet med henne, hemma hos henne..

Nu är det så att jag känner ju till hans mor, och vet vad hon är kapabel till, så jag hade mina onda aningar.
T.ex. när grabben hade flyttat till mig, så var det flera gånger varje dag som hon ringde eller skickade sms till honom. Hände flera gånger att hans mobil plingade vid 22.30-23.00 (23.55 vid ett tillfälle), och han vaknade. Eftersom det var skoldag dagen efter, så sov han ju...

Han var dessutom nedstämd, men ville inte prata om det. Jag tolkade det då som att han hade mycket i huvudet iom flytten, återkomsten till klassen å kompisar mm..
Tills en dag, när han sitter och gråter en sån där förtvivlad gråt, inne på sitt rum.
Då kommer det fram.
Han tycker det är jättejobbigt att hans mamma hela tiden tjatar på honom att han ska flytta "hem" igen...
Då hade denna psykiska terror hållt på dagligen, ibland flera gånger per dag, i två veckor.
Han var i detta skede alldeles slut mentalt, vilket inte är konstigt när hans egen mor ständigt utsätter honom för denna stora psykiska press.
Jag tyckte att det var illa nog att hon höll på att störa honom sent på kvällarna, men detta fick mig att bli rejält förbannad.
Meddelade mamman att om inte denna press, och de sena samtalen/sms:en, omedelbart upphör så har jag inget annat val än att koppla in de sociala myndigheterna...
Faktiskt så slutade det, vad grabben sa iaf.
Men mamman vinklade det till att hon inte fick ringa till honom alls, för då skulle jag skicka socialen på henne.
Vis av erfarenheten, så hade jag kvar det mejl jag skickat (mamman har hemligt nummer som jag ej får veta) och kunde visa honom....

Datumet för när jag ska hämta grabben närmar sig, den sjätte Januari var det sagt.
Pratar med honom några dagar innan, och det låter bra...
Men, den dagen innan jag ska åka så berättar han att vill stanna kvar hos mamm, flytta tillbaka.
Orsaken är att "han kan uppfylla sina intressen" bättre hos sin mor. Han använder inte såna ord i vanliga fall, men hans mor gör det...
Dessutom så har/får han mer saker hos mamma.
Bland annat så säljer hon inte hans cross, nu när han flyttar dit igen..

Där står jag nu..
Mamman har använt tiden flitigt med honom med att både öppet och förtäckt övertala honom att inte komma tillbaka till mig, och han har till slut kapitulerat.
Han pallar väl inte mer helt enkelt...
Jag kommer aldrig sjunka till den låga nivå så jag använder psykisk press tillsammans med mutor för att få honom att ändra sig. Det skulle ju verkligen göra livet till ett helvete för honom, och hans mor skyr inga medel för att "värna om sitt".
En sorglig del i det hela är att det inte är pojken som hon kämpar för, utan det handlar om pengar...
De två barnbidragen som skulle ha tillfallit pojken genom mig för november och december snodde hon rakt av, genom att helt enkelt förhala processen med Försäkringskassan och inte svara på de skrivelser som gjordes.
Dessutom så försökte hon få underhåll för pojken för dessa två månader, genom en ansökan som hon lämnade in efter att han flyttat!
För henne handlar det om nästan 2 400:- in per månad, plus eventuella bostadsbidrag.
Pengar är den främsta orsaken till att hon utsätter sin egen son för denna behandling, hur hemskt det än låter..

Nu är jag inte kvalificerad att göra en giltig bedömning som håller medicinskt eller så, men jag kan iaf säga att går man på vad Wikipedia säger om Narcissistisk personlighetsstörning, så passar hon in på samtliga de nio punkterna som står där, på vissa mer än de andra men dock finns alla dragen att se hos henne:
1: Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga uppnåelser).
2: Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3: Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4: Kräver stor beundran.
5: Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6: Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7: Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8: Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9: Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Sen visar hon även upp alla symptom för Antisocial personlighetsstörning:
1: Misslyckande med att följa sociala normer med respekt för lagliga beteenden indikerat av upprepade handlingar som legat till grund för arrestering.
2: Falskhet, indikerat av upprepade lögner, användande av alias eller att ha lurat andra för egen personlig vinnings skull.
3: Impulsivitet eller misslyckande med att planera i förväg.
4: Irritabilitet och aggressivitet indikerat av upprepade slagsmål eller överfall.
5: Vårdslöshet och bristande respekt inför egen och/eller andras säkerhet.
6: Ihärdig vårdslöshet indikerat av upprepade misslyckanden i att ha koncist arbete.
7: Brist på samvete indikerat av bortrationalisering eller oberördhet av att man behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.

Ni kan ju ana hur lätt det är att föra ett ratiuonellt och logiskt samtal med en sådan person, eller komma överens om något som innebär inskränkningar i vad hon vill...
Nu är jag i färd med att åter ta kontakt med de sociala myndigheterna så de får göra sitt jobb, nu i hennes nuvarande hemkommun.
De som jag har i min egen kommun, de kommer jag att troligen anmäla till gällande instans, om det blir socialstyrelsen eller polisen får jag se... Deras inkompetens ligger också till grund för att det har gått så långt det gjort, och det kan och ska de inte komma undan med så lätt.

Jag lär skriva om hur det går här, men bränd av tidigare drabbningar så har jag ingen större tilltro på att exempelvis mamman måste genomgå någon form av undersökning eller liknande..
Dessutom så kommer hon att göra allt för att försämra min relation med barnen, men jag kan inte bara låta henne förstöra dom mera....

Jag jobbar vidare för att få det fridfullt och härligt igen, och att göra det jag länge känt vara nödvändigt är ett steg i rätt rikting för mig, men främst för mina barn....

8 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Hej HCA,
    en fruktansvärd situation detta, eftersom det uppenbarligen är en person med psykopatiska drag som du har att göra med. Moment 22 kan tyckas, för om du engagerar dig för hårt i frågan så ökar hennes påtryckningar på barnen, och om du är passiv så riskerar du att förlora dem. Jag ska ändå våga mig på att ge ett par, fullkomligt amatörmässiga, råd om det hela eftersom det knappast kan skada.

    Man resonerar inte med en psykopat eftersom det är utsiktslöst och endast ett slöseri med energi, det har du säkert redan konstaterat. Du bör vidare inte försöka påverka dina barn i en eller annan riktning och det tror jag inte heller du gör. Men det är också, menar jag, oklokt att gå i strid med myndighetspersoner för de är människor och reagerar känslomässigt på det de uppfattar som aggression, även om grunderna och motiven är aldrig så sakliga.

    Vad återstår då? Jag vill föreslå att du mer förlitar dig på en "inre gemenskap" som finns mellan människor. Rent praktiskt så innebär det följande: Gentemot myndigheter så ska du endast försäkra dig om att du får träffa dina barn med jämna mellanrum, även om det blir sällan pga långa resor. Sen ska du se till att DU SJÄLV mår bra; att du lever väl och är tillfreds med livet. Med andra ord så måste du stå på egna ben, ditt väl och ve får inte vara beroende av vad dina barn gör eller inte gör.

    Jag återkommer ofta till kinesisk visdom som jag personligen funnit hålla måttet. Den säger bl.a. följande: "Om din häst springer ifrån dig, rusa inte efter den, då springer den bara ännu längre bort. Om det är din häst så kommer den tillbaka av sig själv." Och vidare på samma tema: "Om du vill knyta en person till dig så måste du först låta honom/henne gå." Med andra ord så måste man ofta göra tvärtemot vad man vill för att uppnå sitt mål.

    Tiden talar för dig HCA, om du är som du ska, är god och glad så är chansen stor att de som hör till dig också kommer tillbaka.

    SvaraRadera
  3. Dina råd är bra, och det är så jag resonerat den mesta av tiden.
    Det är därför jag ideligen backat, för tvärtom skadar barnen och min relation till dom.

    Nej, det går inte att resonera med henna öht. Påverka barnen så som deras mor gör vägrar jag som sagt att göra...

    De jag går i strid mot är de inom min kommun som, enligt mig, inte alls skött sitt jobb i denna fråga. Hade de gjort sitt jobb, så hade kanske inte denna situation ens uppstått.
    Det är omöjligt att svara på, men deras icke-agerande fick ju effekten att mamman kunde totalt strunta i regler, lagar och bestämmelser...
    Sen ska jag meddela myndigheterna i barnens nuvarande kommun om situationen, så där hoppas jag att det inte blir en strid sas.
    Men de bör få reda på hur saker och ting ligger till, för jag anser att barnen mentalt far illa av att bo hos modern.

    Att träffa barnen brukar inte vara problem för mamman faktiskt. Men, de ggr jag inte backat så har det fått effekten att hon påverkat barnen så de varit mindre hos mig...

    Mår inte jag bra, så mår inte de omkring mig bra heller, och jag har ett barn till som jag måste tänka på. Den relationen är super, samma med mamman till minstingen.

    Ordspråken håller jag med om till fullo..
    De sas kommer tillbaka när de är äldre, hoppas jag.

    Frågan är ju bara hur illa mmammans personlighet har skadat dom tills dess...

    SvaraRadera
  4. Jag vill protestera lite om att psykologisera en människas beteende?
    Vad jag försår är hon svårt "förorättad" hennes son vill inte vara hos henne!
    Hon har ekonomisk vinning av att bråka och samtidigt visa sin son att hon saknar honom.
    Varje människa som slåss för sin existens blir "neurotisk" vilket ju är normalt.
    Försök att inte psykiatrisera och döma henne till mentalvård, det är absolut inte bra och inte sant för din sak HCA!
    mvh
    En vän i nöden.

    SvaraRadera
  5. KG: Jag skriver att jag inte är kvalificerad att göra en bedömning, men hon uppvisar samtliga symptom som jag visade på.

    Om det bara var denna händelse, så skulle jag hänga på ditt resonemang. Men vi pratar om samma beteende under 16 år (som jag varit inblandad sas), ibland mer eller mindre utpräglat.
    Även när inga barn fanns i bilden, så fanns det där.
    Och nej, jag har inget riktigt bra svar på varför jag stannade kvar...
    Kan vara att jag var ung, samt trodde på förändring (godtrogen) samt att min egen självkänsla inte var den bästa..

    Jag dömer henne dock utefter hennes beteende mot mig, sina egna föräldrar, mina föräldrar samt sina egna barn.
    Allt det mynnar ut i att jag anser henne vara en narcissist och ha en antisocial personlighetsstörning.
    Hon har alltid konsekvent vägrat söka hjälp, eftersom det inte är något fel på henne.
    Inte ens mordhot om/till barnen, försök med att köra en förskärare i magen på mig eller att hon slår mig som en galning när jag kör bilen i 110 km/h där två barn är i bilen anser hon vara fel gjort.
    Kan man inte sedessa saker som ett felagerande, ja då är det inte lätt att märka om man behöver hjälp..

    Att tjäna på att bråka är en sak, men när priset är att sonen blir alldeles utsliten i psyket så ser man inte effekterna på ett normalt sätt...

    Att det inte är bra för min sak är möjligt, eftersom det är barnen som blir lidande varje gång jag går emot hennes vilja.
    Men, alternativet kan vara att jag har två barn som blir likadana som sin mor.
    Det vill jag inte, både för deras skull samt deras framtida barns väl och ve...

    SvaraRadera
  6. Usch, ingen vidare munter läsning, bloggbroder...
    Mina tankegångar liknar Joakims, att inte pressa på för hårt. Lugnt och metodiskt - men hur lätt är det i en sån situation...
    Det finns starka paralleller mellan din grabbs situation och min uppväxt, även om det inte riktigt blev så infekterat. Men tipset från mig är att agera lugnt, och din grabb kommer nog att känna efter. De förhållanden som utsetts för dylika övningar kan bli de starkaste med tiden, tro mig.
    Well, det finns inte mycket mer man kan säga... Annat än att jag känner med dig.

    SvaraRadera
  7. Hård situation, hoppas på det bästa för ungen för det kan inte vara kul för honom i den sitsen inte...

    Hemskt att man kan bete sig på ett sådant sätt och jag hoppas du sätter dit de personer som förtjänar det. Sverige idag...

    SvaraRadera
  8. Magne: Tack..
    Jag kommer aldrig att pressa barnen, det är att pressa dom som är mycket av grunden till hur det är nu. Däremot så skall dels de två stolpskotten inom soc på min kommun få vad de förtjänar, och med förhoppningen att samma typ av tjänstemän inte finns i deras nya kommun, så anser jag att de måste få vetskap om situationen..
    Är inte säker på att eventuella varningssignaler från skolan räcker, de avfärdades från mamman här och med dessa två inom soc som hade hand om det så är det bara att gissa vad som hände...

    Handlar om barnens väl. Medveten om riskerna att min situation kan försämras ytterligare, men den risken är jag villig att ta ifall barnen kan få hjälp av någon som ser igenom mammans lögner, försäkranden och förnekanden.

    Känner med dig som gått igenom detta ur barnens synvinkel. Det måste röra till det otroligt i skallen.
    Är man som barn inte stark i det läget, så kan det verkligen vara en stark skjuts i helt fel rikting.
    Som för min dotter...

    Henrik: Nej, det kan inte komma mycket gott ur att bli behandlad på det viset av en förälder..
    Att sätta dit blir väl svårt, de skyddas av en hels kommun och ett rättsnär som inte är till för de svaga..
    Men röra om något djävulskt har jag tänkt göra...
    Hoppas på att de inte kan förstöra fler barn/familjer framöver gör jag naturligtvis, och är ett högt ställt mål..

    SvaraRadera